jag hör på låtarna, och lyssnar till hans röst. jag kan sedan inte tro att den rösten, den mannen, har pratat med mig. mig!! det var något så stort, att det inte går att beskriva i ord. hur många gånger folk än pratar med mig om det, så känns det overkligt. det känns som att jag har sett en film, och sedan får återberätta filmen för alla. folk säger till mig att det var så stort, det var så häftigt, det måste ha varit overkligt, frågar hur det kändes, frågar om och om igen vad det egentligen var som hände. det känns som att allt är taget ur en bok och jag är berättaren, inte en av huvudpersonerna. det känns som att den lilla flickan som heter suzanna och träffade billy corgan, var någon som jag läste om i tidningen. inte mig själv...

om jag inte hade haft autografen och bilden på honom och mig hängandes på väggen, så hade jag fortfarande trott att det var en dröm. men på sätt och vis, så är det det...

past        present        history