z u p e r z a n n a o n l i n e o n l i n e

04.03.01 hannibal och enhörningen

132 dagar efter

jag var på inspelningsplatsen för filmen, och hade alldeles nyss avslutat en scen. plötsligt såg jag in i ett par ögon som jag hade stirrat in i så många gånger förut. då jag stannade ett ögonblick för att öppna munnen, rycktes han bort framför mig och sattes in i en bil. jag fick panik, då jag insåg att de skulle ta min borttappade man ifrån mig.
- vänta! skrek jag.
en kvinna gick emot mig och hindrade mig från att springa efter bilen.
- lugn, sade hon. han ska bara in på sjukhuset, han har blivit skadad.
vi följdes ut genom den stora entrédörren, ut från företaget som min man och jag så framgångsrikt hade startat. efter ett par minuter kom bilen med min man tillbaka, men de hade inte min man med sig. istället stannade den en bit bort, och en mängd svarta män rusade ut från alla håll och kanter. de var alla svartklädda och bar k-pistar i händerna.
- spring!! det är ett attentat! skrek någon långt borta.
vi hann knappt förstå något innan attentatet var ett faktum. "nu är det slut", tänkte jag. alla sprang åt olika håll, och jag siktade in mig på hissen. jag slängde mig in igenom de stängande dörrarna, och hörde hur kulorna slog mot hissdörrarna. jag drog en lättnades suck, troende att det var slut. men icke. precis då jag började att varva ner kände jag hur hela hissen började att skaka. jag reste mig upp och greppade tag i närmaste räcke inuti hissen. plötsligt kände jag hur hissgolvet rämnade under mig. jag höll fast för glatta livet i räcket, och när jag tittade ner såg jag ett enda stort, gigantiskt hav. till min förvåning fick jag sällskap när jag hängde och dinglade i luften. en av mina kompisar kom runt hisshörnet, och tog fast i samma räcke.
- hej! sade han. jag är ledsen att jag är sen!
vi hängde kvar där ett tag och diskuterade hur vi skulle göra. vi kom allt närmare och närmare vattnet, och när vi till slut nuddade det sade jag:
- det är lugnt, jag har varit här förut. det är bara att släppa taget.
vilket vi mycket riktigt gjorde, och fann våra kroppar fast i det mörka vattnet.

runt omkring oss var bara ett enda stort, mörkt hav. några hundra meter bort låg det enda spåret av land så långt ögat kunde nå: en liten, liten ö. strax höger om ön låg ett slitet skepp och guppade.
- v-v-vad är det där?? frågade min vän oroligt och syftade på skeppet.
- schhh! de kan höra dig! svarade jag. det är ett skepp som är ute på witch hunt. om de upptäcker oss, så är det ute med oss. det går inte att beskriva vilka fasansfulla saker som kan hända med oss om vi blir sedda.
skeppet låg och vaggade av och an, och tycktes inte visa några som helst tecken på liv. som en spöklik gestalt tecknade den av sig mot himlen. våra blickar spändes hårt mot en mörk, gigantisk skugga i vattnet som rörde sig i vattnet vid skeppet.
- vad är det där?? vad i helvete är det där??? skrek han.
- för guds skull, vad du än gör: rör dig inte! ligg alldeles stilla i vattnet. rör dig absolut...inte. svarade jag.
det var som en lätt smekning längs mina ben. lätt och flyktig, men ändå tillräckligt lång för att få mig att frukta för mitt liv. jag kände hur pulsen ökade och mitt hjärta slog dubbla slag. trots detta låg jag alldeles stilla, fruktandes för vad som rörde sig under mig i det djupa havet. min vän fick panik och började att vilt fäkta omkring sig och skrika. hans ögon fladdrade fram och tillbaka och han tycktes inte ha lyssnat på vad jag tidigare sagt. innan jag ens hunnit tänka tanken såg jag hur han sveptes ner i ett hål av skum och blod. "idiot!!" tänkte jag och började förtvivlat att simma mot stranden på ön. till min lättnad såg jag att skeppet var vänt bortåt, och monstret hade fullt upp med min vän. jag kunde lugnt ta mig dit bort.

när jag kom fram till strandkanten såg jag till min förvåning någon sitta vi en eld. jag reste mig upp och gick mot elden. först trodde jag inte mina ögon, men mycket riktigt: där satt hannibal lecter och grillade korv. men... var det verkligen korv?? vid en närmare blick och eftertanke såg jag att det var min man som han mumsade på. med rädsla för att bli nästa offer, började jag att springa bort från honom mot bron som låg på andra sidan skogsdungen.
- vänta!! du kan inte bara sticka så där! skrek han efter mig med en lårbit i handen. först måste du bli vän med min häst!
jag såg bort mot bron, och såg hur en vacker fux galopperade bort på bron, skriandes efter mig. bron var gjord av sten, och var omgärdad av kokande lava. till vänster på bron var en stor dödskalle av sten, som det spökligt rann blod från ur mun och ögon. jag förstod inte hur jag skulle kunna bli vän med hannibal lecters häst, tills jag såg ner på mig själv. jag var en stor, vit enhörning med lån, böljande man och svans. hannibal nickade vänligt mot mig och fortsatte att mumsa på min man. hans häst skriade än mer, och jag satte som på kommande igång i galopp. jag hörde hur hovarna slog mot det hårda underlaget, och såg skräckfyllt ned på den kokande lavan. där galopperade jag, utan mål...

past present history