vi gick i samlad trupp mot den andra skolan. på vägen mötte jag några av mina gamla vänner. de vände sig om och såg på oss efter att vi hade passerat, men de sade inte ett enda ord. de visste vad som skulle hända om de gjorde det. jag och mina 10 medkompanjoner kom fram till den stora entrén. istället för den mastiga järndörren, hade de nu byggt en kiosk. jag försökte att avleda uppmärksamheten genom att se efter min favorittidning, men som vanligt fanns den inte. jag såg tillbaka mot platsen varifrån vi kom, och mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg vad som väntade. "fan! de har hittat oss!" skrek jag. ropet fick omedelbar respons, och gruppen skingrades snabbt. för längre bort kom vakterna springandes med k-pisterna i högsta hugg. jag och jonna började förtvivlat att springa allt vi hade på en grusväg. vi sprang tills att det kändes som om vi inte hade några krafter kvar.

"jag tror att vi skakade av oss dem", sade jonna. "hoppas det", svarade jag med andan i halsen. just som jag trodde att det var över, kände jag något ta tag i mitt ben och dra ner mig i den intilliggande sjön. jag skrek allt vad jag hade och fösökte komma loss, men det var till ingen nytta. jag kände hur jag långsamt drogs ner under vatnnet, och jonnas fötvivlade rop försvann lika hastigt som de hade uppstått. jag vände mig om, och precis då jag insåg att det var över, kände jag jonnas hand dra upp mig ur djupet. jag hade ingen tid att komma över chocken, utan hon drog iväg mig och slängde in mig i en liten buss.

när bussen började att åka såg jag ut över sjön, och frågade svagt "vart är vi på väg?" "vi ska till luzern" svarade jonna med ett leende över läpparna. "där slipper vi allt." "men...vad ska vi göra då?" frågade jag. "jag vet inte." "men kan du inte fråga din mamma då, eller han där framme, han vet säkert." "ja... men! det där är ju henke! han kan jag ju inte fråga, det är ju eriks kompis." förbryllad över hennes svar såg jag på henne, men hon tittade tillbaka som om jag var knäpp. "men idag är det ju bara tre dagar kvar till julafton. vi hinner bara vara där i två dagar, sedan måste vi åka hem och fira jul med familjen" sade jag. "jag vet, men vi slipper dem i alla fall under den tiden."

precis som hon sade det, var bussen tvungen att stanna på grund av ett motorfel. alla lämnade kvickt bussen, och jonna och jag fortsatte att gå på grusvägen. konstigt nog var vi tillbaka vid sjön, trots att bussen hade åkt i ett antal minuter. vi passerade en liten, vit husvagn, och jag kände på mig att det var något konstigt med den. vi gick och pratade ett tag, och plötsligt hörde vi ett högt duns-ljud. vi vände oss om och såg att husvagnen låg upp och ner, samtidigt som den hade kommit närmare oss. vi såg på varandra och fortsatte att gå. samma duns igen, och vi vände oss om. husvagnen stod upp och hade kommit ännu närmare. vi tittade återigen på varandra, sedan började vi att springa allt vad vi kunde. dunsandet kom närmare och närmare, och till slut var vi tvungna att kasta oss åt sidan. andfådda såg vi upp på husvagnen som stod bredvid oss. det var något ont, det kändes att det var samma onda energi som kom från blair witch.

jag reste mig upp och borstade av kläderna, sedan sprang jag mot husvagnen. "kom ut din jävel! jag vet att du är där!" skrek jag när jag bankade på dörren. sedan backade jag och satte mig vid ett dukat bord med jonna. kaffet var upphällt, och bullarna låg på ett fat på bordet. då öppnades dörren i husvagnen. ut kom en tioårig flicka, med blåa läppar och kritvita kinder. hennes blonda hår hängde blött och stripigt längs med kroppen. hon log mot oss med bruna, ruttnade tänder. jag frågade vänligt "vill du fika med oss?" och sedan satte hon sig ner på en stol. döden var inte så farlig som jag trodde att den skulle vara.

past        present        history