|
| zuperzanna online everything is clearer |
| 16.02.01 tjuvlyssning, hemligheter, skvaller | 116 dagar efter |
| hur många
gånger har man inte hört frasen "...egentligen får jag inte
säga det till någon, men jag säger det till dig"? och framför allt, hur
många gånger har man inte uttalat den själv? när man har en hemlighet som man delar
med sig av, är det då inte meningen att man ska kunna lita på den tilltänkta? men då
man har hört dessa två fraser så många gånger, då kan det väl ändå inte vara så?
folk säger saker som de inte borde säga, trots att man så tydligt har påpekat att de
absolut inte får säga något. vissa saker, som är dödsallvarliga, förstår man att
man inte får säga. och de håller man, mycket riktigt, tyst om. men andra, lite
vardagligare saker á la pinsamma krogrundor, varför är det så svårt att hålla tyst
om dem? det verkar som om det verkligen inte går att hålla tyst om det. får man veta någon stor hemlighet, så bara måste man berätta det för minst en eller två personer. och den som får veta det, kommer förmodligen att vidarebefordra denna information till en eller två av sina bekanta. voilá - sedan har vi skvaller. och skvaller finns det väl ingen som säger nej till? man ser själv hur folk spetsar sina giriga öron efter information lite varstans. man vill ofta veta så mycket som möjligt med så lite ansträngning som möjligt, eller hur? men tänk på den stackars människan som hade denna hemlighet i början då - vad tror du att denna tycker? som lyckligt ovetande går omkring och tror att det bara finns en enda människa som vet om denna hemlighet, men i själva verket möter en reflektion av hemligheten i varje ansikte som denna möter. vart tog tilliten vägen egentligen? borde man inte hålla sina löften som man så kärt bedyrat? det är bara att konstatera: hemligheter är inte hemligheter - det är bara ett annat ord vi använder för skvaller. |
|